Asco kom till mej som valp, och har följt mig sen dess.

Då hade jag även min gamla schäfertik, Senta, som fostrade Asco till den fantastiska gosse han blev.

Jag och Asco har mest hållit på med lydnad och utställningar. Han var en ovanlig terv på så vis att han

inte ville spåra. Som valp och unghund gick det som en dans, men när han blev vuxen så gjorde han det bara inte!!

I lydnadsringen fick vi LP1 och LP2, sen kom metallapporten in, och då var det kört…

Dåtidens karaktärsprov var inga bekymmer men på äldre dar blev han skotträdd

(vilket blev värre och värre med åren), och det satte stopp för vidare tjänstehundsträning.

Men han var fullt nöjd med att ”bara” vara familje- och lydnadshund.

I utställningsringen gick det galant! Han blev fullcertad på inte alltför många utställningar.

När Asco var 3 år så kom lillebror Aquilo in i våra liv…

Det tog nog Asco ett halvår att acceptera den lille marodören…

Många gånger har han tittat länge och väl på mig med sina vackra ögon och sagt

–Snälla mamma, vi säljer den lille fan… men så småningom blev de bästa vänner.

 

När Asco var 4 år så dog gamla Senta, och då blev han och Aquilo om möjligt ännu tajtare.

Dom var alltid tillsammans. Om vi var borta eller hemma, på jobb eller i husvagnen på nån camping,

eller var som helst.

 

Asco har varit en kärnfrisk hund ända tills han vid 7 års ålder fick en akut prostatit.

Det blev en helg med mycket förtvivlan, och jag trodde att jag skulle mista honom, men med gott avslut.

Asco blev kastrerad och som jag ångrar att jag inte gjort det tidigare!!!

Han blev ung på nytt, började flörta med tikar och började leka med andra hundar, vilket han ALDRIG gjort tidigare!

Han var en mycket glad hund (och hungrig förståss…)

 

I april-06 flyttade vi från vår lägenhet i Åkarp till Skartofta, Övedskloster, utanför Sjöbo.

Där hittade vi vårat paradis på jorden. En liten mysig gård med lagom mycket mark till oss och våra djur.

Hästarna flyttade hem och hundarna trivdes som bara den.

 

Men säg den lycka som varar… I slutet av maj fick Asco sitt första anfall.

Sedan eskalerade det, och den 11 juni fick han sitt sista anfall, som han aldrig gick ur.

Det blev akut, och söndag som det naturligtvis var, så fick vi åka hem till Kim, vår underbara veterinärsassistent,

och låta Asco somna in för gott…

Han somnade i mitt knä, i sin älskade bil, med oss och Aquilo vid sin sida. Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv,

men som någon en gång sagt till mej:

-När man låter sin älskade hund somna in, så tar man över hundens lidande...och det är ju det minsta jag kunde

göra för min älskade Asco.

 

Nu vilar han för alltid, utan hemska kramper, nere vid den porlande bäcken i vår trädgård,där han

älskade att vada omkring och mysa.

 

Asco var min bästa vän, och en sån vän får jag aldrig igen… Jag saknar honom så oerhört mycket,

och det gör så ont…

 

Tack Carina för att jag fick va hans matte och ”mamma”.

 

Till toppen av sidan

***************************************************************

Stamtavla

Till toppen av sidan

Tävlingsresultat